Ett kärt farväl

Som alla som känner mig vet, så är jag, och har praktiskt taget alltid varit en inbiten tedrickare. Inte uteslutande – jag avnjuter en och annan kopp kaffe, ganska mycket ingefärste (riven ingefära i hett vatten, gärna med citron) och mycket annat. Inte heller köper jag first flush shwang shibba slabba, utan är ganska nöjd med standardteerna från tebutiken, även om jag anser att femton sekunder mer eller mindre med tesilen är skillnaden mellan en perfekt kopp och en okej.

De senaste åren – massor av år, faktiskt – har jag haft en absolut favorit. När jag bodde i bohuslän gladde det mig enormt när det kom ett hekto med posten; när jag bor i stan och haft andra teer en månad eller så, har det varit en uppenbarelse att dricka det igen. Det är sött utan att vara sött, har en anstrykning av hallon, men ändå med en viss fräschör som hos vissa gröna teer. Det är värmande, men ändå det te jag helst skulle dricka när det är 30 grader i juli. När min mamma var i teaffären och expediten berättade att det slutat tillverkas blankade hon. Själv beskrev hon det kort och gott som tilt. Jag vet precis vad hon menar.

Tack för den här tiden, kära Hokus Pokus. Du efterlämnar en saknad och en tomhet. Jag (och många med mig) kommer att försöka hitta någonting som kan axla manteln. Måhända är det förgäves. Förmodligen är det förgäves.

Adjö, kära vän. Vaya con dios.