enfalden, mina egna försök att bedöma:

situationens beskaffenhet,

omgivningens irritation,

informationens kvalitet,

möjliga förklaringsmodeller,

 

någonstans måste alla ha tagit vägen, tänker jag. av någon anledning måste alla ha tagit vägen, tänker jag.

Och i havet intet faller som ej förvandlas i dess flod

Jag skriver inte här längre, som du nog märkt. Det blev för jobbigt att skriva roliga inlägg. Nu skriver jag någon annanstans, men dit får du be om adressen.

Tre saker, sitting in a tree.

Häromdagen träffade jag en kär vän, och hon gav mig ett gäng inspelningar av någonting som är så himla intressant. Inspelningarna är ett antal monologer, alla hållna av en man som hette Dion McGregor, och det som är så fascinerande är att han höll dem i sömnen. De är allt från en trettio sekunder till tio minuter; allt från dadaistaktigt nonsens till sammanhängande referat. Viskade och hödljutt mässande omvartannat. En del ganska obscent. Han pratar om att hålla  världens första ballongflygning, och kontrollerar noggrant att alla diplomater är ombord. Han pratar om sin samling sagodjur, frågar sig om sjöjungfrur lägger ägg.

”The centaur is very ugly. No, he won’t come near anybody. He doesn’t talk, he just gallops around and frowns.”

Jag läser för närvarande en bok av Daniel Dennett, i vilken han beskriver en lek, som han kallar The Psychoanalysis Game. Så här går det till:

Ur en grupp personer får en frivillig vara den ”utsatta” (hädanefter X). Denna X lämnar rummet, varpå någon av de andra (inte för att denna person kommer nämnas för sig själv igen, men för skojs skull kan vi kalla honom eller henne Y) berättar en märklig dröm för resten av de närvarande. X ropas återigen in i rummet, och här börjar så att säga leken; X uppgift är att ställa ja/nej-frågor om drömmens innehåll, vilka besvaras av vem som helst i sällskapet. När X tycker sig ha fått tillräckligt mycket information om drömmen, ska han eller hon psykoanalysera den som drömt. Efter denna förklaring lämnar X rummet, och den som föreslagit leken avslöjar att det i själva verket inte alls ska berättas någon dröm; i själva verket ska frågornas svar beslutas på annat sätt. Frågor som slutar på en bokstav ur alfabetets första halva besvaras ja, och resten besvaras nej. X återvänder, utfrågningen producerar troligen en vanvettig historia, och X ombeds psykoanalysera drömmaren. Han eller hon kommer troligen fram till att drömmaren har svåra problem, varefter lekledaren avslöjar för X vem som egentligen ”drömt” drömmen.

Taskigt, men helt klart intressant.

Det finns en sorts mani, på engelska graphomania eller scribomania, vilken är en tvångsmässig impuls att att skriva, nedteckna allting, ingenting och vad som helst. Om denna mani skrev den tjeckiskfranska författaren Milan Kundera följande:

”The irresisitable proliferation of graphomania among politicians, taxi drivers, childbearers, lovers, murderers, thieves, prostitutes, officials, doctors, and patients shows me that everyone without exception bears a potential writer within him, so that the entire human species has good reason to go down the streets and shout: ‘We are all writers!'”

Poem for Chris Abani

TED:

CHRIS ABANI

Om hybris (#1 i en serie, skulle jag tro)

För ett par år sedan såg jag en video ungefär som den här:

Den lysande bollen i glaset där, är en liten mängd plasma, det fjärde materiatillståndet, bestående av förbränningsgaserna från tandpetaren, vilka nått en viss tämligen hög temperatur. (Om jag inte har missförstått det hela.)

Jag tyckte naturligtvis att det var ungefär det häftigaste i hela världen. Det är en stor del av anledningen till att jag överväger att skaffa en mikrovågsugn. Tina frysta kikärtor – pyttsan!

Inför nyåret 08, det vill säga det senaste, kom min vän Monika med förslaget att vi, istället för fyrverkerier, skulle ta och tillverka varmluftsballonger. ”Strålande idé!”, tyckte jag. Vi gjorde en tjusig prototyp i tidningspapper (vilken naturligtvis var på tok för tung för att flyga). Vi klurade ut proportioner mellan  tändsatsens (alltså den lilla brinnande klump rockwool och stearin som skulle fylla ballongen med varmluft) storlek/vikt och ballongernas volym, och till sist hade vi två röd-grön-gula ballonger i silkespapper. När tiden var kommen, så flög de faktiskt båda två, efter lite övertalning. Även om den ena fick slagsida och brann upp ganska fort – något som faktiskt var ganska tjusigt att se på. Nu hittar jag tyvärr inte mina bilder. (På kvällen i fråga visade det sig förresten att pöbeln kunnat införskaffa någon sorts kit någonstans, det var många ballonger ute och flög. Vi förankrade våra, så att de stannade på kanske 5 meters höjd.)

Kombinera dessa två idéer, kamrater.

I’ll let you know.

Om Dirk Gently

Jag läser böcker. Så är det sagt; det är ju tydligen inte alla som gör det längre (men detta ska inte bli ett inlägg som klagar på ungdomen eller det kulturella/intellektuella förfallet). Jag gillar det i alla fall, och blir frustrerad när det av olika skäl inte fungerar. För så är det i perioder. Sedan någon gång i slutet på sommaren har jag haft lite svårt med det. En endaste liten bok har jag läst från början till slutet på all den tiden. Det var i och för sig en bra bok. (Ett år av magiskt tänkande av Joan Didon som jag lånade av en kär vän när jag gjorde en visit hos henne i Linköping. Boken var tydligen himla hypad för nåt år sedan, förresten. Hur som helst gillade jag den och läste den, undantaget en paus i mitten, strikt uppdelad i ett kapitel per kväll som en ritual.)

På sista tiden har jag läst en bok av Douglas Adams, skriven efter Liftarens guide… tror jag. Boken heter Tedags för dystra själar på svenska, och något snyggare The long dark tea-time of the soul på engelska. Den är nummer två i ordningen om en detektiv som heter Dirk Gently (eller egentligen heter han något helt annat, men det tänker jag inte gå in på). För att vara lite mer exakt, så är han en holistisk privatdetektiv.

Med risk för att bli halshuggen av någon förlagsmänniska som går igenom the intarwebs i jakt på otillåtna c-i-t-a-t, tänker jag härmed infoga ett:

‘Hur som helst är jag inte alls som andra privatdetektiver. Jag använder mig av holistiska metoder och då i ordets sanna betydelse, det vill säga kaotiska. Min metod går ut på att undersöka Alltets fundamentala infrastruktur.’

Sally Mills blinkade bara kort mot honom.

‘Varenda partikel i hela universum’, sa Dirk och började bli varm i kläderna och tittade upp i taket, ‘påverkar alla andra partiklar, om än aldrig så svagt och indirekt. Allting hänger samman med allting. En fjärilsvinges fladdrande i Kina kan påverka en orkans riktning över Atlanten. Om jag bara kunde förhöra det här bordsbenet på ett för mig begripligt sätt – eller begripligt för bordsbenet – så skulle det kunna ge mig svar på vilken fråga som helst om universum.Jag skulle kunna fråga vem som helst, helt på måfå, precis vilken fråga som helst och ändå skulle deras svar – eller deras brist på svar – på något sätt ha betydelse för det problem vars lösning jag säker. Det är bara en fråga om tolkning. Till och med du, som jag träffat av en ren slump, vet förmodligen saker som är av yttersta vikt för mitt nuvarande fall, om jag nu bara visste vad jag skulle ställa för fråga till dig, men det vet jag inte, och om jag bara gitte bry mig, vilket jag inte heller gör.’

Trevligt.

Ett kärt farväl

Som alla som känner mig vet, så är jag, och har praktiskt taget alltid varit en inbiten tedrickare. Inte uteslutande – jag avnjuter en och annan kopp kaffe, ganska mycket ingefärste (riven ingefära i hett vatten, gärna med citron) och mycket annat. Inte heller köper jag first flush shwang shibba slabba, utan är ganska nöjd med standardteerna från tebutiken, även om jag anser att femton sekunder mer eller mindre med tesilen är skillnaden mellan en perfekt kopp och en okej.

De senaste åren – massor av år, faktiskt – har jag haft en absolut favorit. När jag bodde i bohuslän gladde det mig enormt när det kom ett hekto med posten; när jag bor i stan och haft andra teer en månad eller så, har det varit en uppenbarelse att dricka det igen. Det är sött utan att vara sött, har en anstrykning av hallon, men ändå med en viss fräschör som hos vissa gröna teer. Det är värmande, men ändå det te jag helst skulle dricka när det är 30 grader i juli. När min mamma var i teaffären och expediten berättade att det slutat tillverkas blankade hon. Själv beskrev hon det kort och gott som tilt. Jag vet precis vad hon menar.

Tack för den här tiden, kära Hokus Pokus. Du efterlämnar en saknad och en tomhet. Jag (och många med mig) kommer att försöka hitta någonting som kan axla manteln. Måhända är det förgäves. Förmodligen är det förgäves.

Adjö, kära vän. Vaya con dios.

Om en korrespondens, eller I brist på sömndruckna morgnar bland barnvagnar, psykologistudenter och pensionärer.

Nuförtiden händer det att det ligger ett eller två sådana här bruna kuvert i min brevlåda. Det eller de har åkt från Palermo och kan innehålla ett 4 sidor långt brev, några snabbt nedklottrade meningar, eller en novell. Jag vet hur brevpappret kommer se ut redan innan jag öppnat brevet, och att det innehåller någon slags rapport. På samma sätt rapporterar jag; ingen av oss väntar på att få svar, utan skriver när andan faller på, om vad det vara månde. Jag stoppar ned brevpappret i likadana bruna kuvert, skriver adress på framsidan och en överkryssad avsändarangivelse på baksidan; klistrar på frimärken (ett vanligt, ett blått prioritare-klistermärke), och skickar.

P.S. eller När man talar om trollen

Efter att ha skrivit klart inlägget nedan, satte jag på radion och provade ett par frekvenser från den där listan, och på försök nummer två fick jag in en. En kvinnoröst som mässade nummer på någon sorts bruten engelska. Jag hörde det i ett par minuter, sedan var det borta. Jag spelade in 30 sekunder ungefär, men jag vet inte hur jag ska lägga upp det för att visa er. Några tips?

Himla uppspelt blev jag i alla fall!

Eder tillgivne.

Spioner och radio

Häromdagen läste jag om en spännande sak. Men innan jag berättar om den ska jag berätta en annan som överlappar lite. Och allting som börjar med ”När jag var liten..” är ju ganska lockande. Here goes.

När jag var liten, brukade min familj åka till skåne varje sommar. Vi åkte bil hela vägen, och tillbringade ungefär en vecka i Åhus och Kristianstad där min farmor bodde. En av gångerna vi åkte hände en ganska märklig grej; vi lyssnade på radio, och mitt under kanalbytandet stötte vi på en jättekonstig utsändning. Det var en loop bestående av ungefär en halvminut orkestermusik följt av ungefär en halvminut pipande som jag nu skulle säga lät ungefär som morse. Sedan gick det om igen, spöklikt. Vi lyssnade ett långt tag på det. Det var tidig, tidig morgon eller sen kväll, jag minns inte vilket.

I alla fall, häromdagen satt jag och slumpsurfade, och snubblade på det här blogginlägget, och därifrån den här och den här sidan om ämnet nummerstationer, eller number stations på utrikiska. Det är radioutsändningar på kortvågsbandet bestående av loopade mekaniserade röster som läser upp nummer (oftast, även om bokstäver och andra saker också förkommer). Ibland med musiksnuttar i början eller slutet eller med pip (!) i stil med morsekod (även om det givetvis inte är konventionell morse). Ingen vet vad dessa utsändningar är egentligen, vem som sänder dem, varför, eller vad innehållet är. En populär teori är givetvis att det är diverse underrättelsetjänsters (envägs-) kommunikation med sina spioner. Intresserade verkar också vara överens om att numren är krypterad information (förutsatt att de inte är ren desinformation, menad att sysselsätta kodknäckare med ren gallimatias). Förmodligen är krypteringsmetoden som används så kallad one time pad eller OTP, och går därmed inte att knäcka, men inspelningarna som finns är fantastiska att lyssna på. Otroligt uppslukande, nästan hypnotiska. Det kan, som en kär vän påpekade, få en att tänka på set fire to flames ibland – även om detta är ett helt annat djur.

The conet project är några typer som har samlat ungefär 200 inspelade nummerstationer och petat in dem på en 4-cd. Den är faktiskt rätt så enkel att få tag på för en fildelare, och så kan den ju köpas, även om den är slut för tillfället. (Jag hittade inget pris, men det verkar kosta ungefär 3£ att skicka. Bra att veta.)

Här finns en lista på vilka number stations som (utifrån tidigare utsändningar) skulle kunna tänkas vara aktiva just nu (uppdateras varje timme eller halvtimme eller nåt sånt), så om du har en radio som tar in kortvåg, så kan du se om du lyckas höra en! Jag har inte hittat någon utsändning själv (efter att ha försökt en hel gång med syrrans världsradio), men med lite tålamod ska det tydligen inte vara så svårt att få in en av de här stationerna.

Så, nu är det här första inlägget slut. Och ta det lugnt; jag tänker inte alltid hålla på och länka så här mycket, jag lovar.

Eder tillgivne.